Minnen längs med Berlinmuren

 

Graffittisprejade husfasader, lådliknande höghus och övergivna byggnader svischar förbi utanför tågfönstret. En musikant spelar dåligt på trumpet i hopp om några cent, ett gäng ungdomar skrattar åt något på sin mobil och en byggarbetare dricker sin efter jobbet-öl. Det är en vanlig eftermiddag på S-Bahn.

Resan går från öst till väst. Att detta inte var möjligt för 26 år sedan, att en nästan fyra meter hög mur skulle stoppat tåget mitt i staden, är en underlig tanke.

 

Jag kliver av för att promenera längs Mauerweg: den väg som visar var Berlinmuren delade staden i 28 år.

Vägen utgörs av lagda spår i marken och av skyltar, men på sina ställen finns även faktiska rester från murens tid kvar.

Mitt bland grillande familjer, lekande hundar och soldyrkande ungdomar i en park stöter jag på ett Östtyskt vakttorn. Förr skulle dess skugga varit hotande. Nu står det bara där, malplacerat och grafittitäckt. Som en påminnelse om en mardröm du inte riktigt minns.

 

Östtyskland (DDR) byggde Berlinmuren 1961 för att stoppa massflykten från öst till väst. Efter andra världskriget ockuperades Berlin av de fyra vinnande stormakterna. USA, Storbritannien och Frankrike delade upp Västberlin mellan sig och Östberlin blev Sovjetunionens del. De olika städerna styrdes därav med olika ideologier som grund: kapitalism i väst och kommunism i öst.

 

Berlinmuren är i dag en abstraktion för många, men den lever än i minnena hos dem som upplevde den.

På ett torg längs Mauerweg träffar jag Kathrin Geist. Hon var 16 när muren byggdes, nu är hon 70 och har bott i Västberlin hela sitt liv. Dagen då beslutet om muren togs var hon på familjesemester i Danmark.

– De vi hälsade på blev alldeles förfärade och sade ”ni kommer inte kunna återvända” men det kunde vi, och väl hemma var allt som vanligt.

Trots att Västberlin blev en isolerad ö, som istället för vatten omringades av muren och DDR, ansåg alltså inte Kathrin att hon återvände till en förändrad värld efter Danmarkresan.

– Jag bodde mitt i Västberlin och behövde nästan aldrig se muren. För mig var och är Västberlin frihet. Jag har alltid känt mig fri här, säger hon.

 

Det är en vårdag när jag träffar östberlinaren Peter Trotzky. Vädret växlar medan vi cyklar längs Mauerweg.

Under de 24 första åren av sitt liv var det hans största längtan att en dag kunna sätta sin fot på Västberlinsk mark. Född bara några månader innan muren byggdes upplevde han både barndomen och ungdomen bakom järnridån.

Så gott som alla hans vänner längtade också efter väst. Tillsammans fantiserade de om att bo i höghusen som de såg på andra sidan muren från S-Bahn.

Under vår cykeltur pekar Peter på husen och berättar att det brukade lysa olikfärgade lampor ur fönstren. Han och hans vänner valde i fantasin varsin lägenhet med varsin färg och tänkte att det var de som bodde där.

– Jag såg ett fritt liv framför mig i väst. Jag drömde om musiken, att träffa galna människor, röra mig fritt och göra vad jag ville, säger han.

Nu bor Peter Trotzky bara en kort cykeltur ifrån de där höghusen. Väst är inte längre en avlägsen dröm utan det liv han levt sedan han lyckades lämna Östberlin.

 

Nästan hela muren revs efter 1989, de få delar som finns kvar är i dag omgjorda till turistattraktioner. East Side Gallery är den allra populäraste. Det är en 1,3 km lång murdel som 1990 förvandlades till ett utomhusgalleri.

Här poserar turisterna hejvilt och muren som en gång utestängde miljontals människor är nu ett selfiepinne-fyllt spektakel. Peter Trotzky hade föredragit om det på utvalda ställen i staden även fanns helt orörda murdelar kvar.

– East Side Gallery ger inte samma känsla: det finns ingenstans du kan se och verkligen föreställa dig muren nu.

 

I ett samtal med en 18-årig berlinare blir det uppenbart att murens minnen är utrotningshotade. Han bor precis på Mauerweg men har aldrig reflekterat över vad det innebar för 26 år sedan. Det är inget han behövt reflektera över.

This is a portrait of Berlin and an exploration of how being divided by The Berlin Wall and two different ideologies for 28 years affected the city and its citizens.

 

While working with the project I interviewed both West and East Berliners who grew up in the divided city as well as young expats who moved there long after The Wall was torn down.

 

This was my exam project in photojournalism, which in total consisted of several pictures and a longer written reportage in Swedish. Here I display a selected few pictures and a shorter version of the text.

 

The project was featured in a group exhibition at Gallery Contrast in Stockholm

28/5-7/6 2015.

Copyrigh © All Rights Reserved